Fick ett oemotståndligt behov av att åka hem för ett par dagar. Jag han knappt landa innan jag cyklade (big mistake!) för att möta Pia. Pia var fin, precis som hon alltid är. Hon hade hundra bollar i vädret och babblade på, lyssnade och hade synpunkter och åsikter. Jag sprang runt och träffade vänner och var enormt lättad då absolut inget mellan oss förändrats. Helsingfors var dock stilla och kyligt och kändes nästan främmande i sin apati.
Mummo väntade på mig med rågbröd, oltermanni, karelska piroger, svart kaffe och fazers blå. Hon rapporterade alla kusiners civila status och hälsotillstånd, lyssnade, frågade och förstod prick allt. Hon berättade om hur hon och Vaari träffats, om hur det var att uppfostra fyra barn och odla sin egen mat. Jag kunde ha stannat hela natten men måste fortsätta till Åbo.
Det är något briljant med Åbo. På en torsdag klär folk sig ut till småbarn o festar i en källare. All aktivitet är ganska begränsad, men folk diggar det och de förblir positiva, glada och mycket mer öppna än på andra håll. Blev så lycklig då jag överöstes av kramar av gamla vänner från både stan och Nagu. Återförenades med älskade Julle, blev så rörd av att se Paukkonen att jag började gråta och visste inte hur jag skulle reagera då jag äntligen fick krama Mikku.
Fredagens utekväll i Hfors var däremot en bra påminnelse om varför jag bestämt mig för att sluta dricka och flytta utomlands. Förstå mig inte fel, det var fint så fint att se en bunt gamla kompisar, men att ses i en bar räknas bara inte. Jag orkar inte längre umgås med fulla personer. Speciellt inte då vi har så mycket att berätta och tala om, men musiken är för hög och folk för okoncentrerade för att orka föra en diskussion. Det blev så många meningslösa smalltalks med folk jag genuint saknat och med folk jag inte kunde bry mig mindre om. Det sorgligaste var att inse att folk man trott varit ens vänner inte har några intentioner av att se en utanför krogen. Att man i flera flera år samlat sig en umgängeskrets av vänskaper som kretsat kring alkohol och braj. Beef var fullt av samma gamla hipsters man fortfarande inte hälsar på, samma DJ spelade samma låtar och alla var pissfulla, uttråkade och bittra. Att ligga i Sallys säng med fina tjejer, äta falafel och babbla skit räddade kvällen. Men då jag gick hem var jag riktigt nere. Det är melankoliskt att lämna bakom sig den 19-åriga partypinglan som drar ut i Helsingfors spännande nattliv med lockat hår, sotade ögon, stora planer på att mingla vilt och med hoppet av att springa in i honom. Jag hade saknat känslan av att känna alla i en krog, men på fredagen insåg jag att känna och känna igen inte är synonymer.
På lördagen skippade jag festandet och laddade batterierna med att pussas och kramas tills jag trodde jag skulle spricka. Kanske det var stormen, dimman och sex timmar sömn på tre nätter som gjorde mej hyperkänslig och tårögd. Kände inte igen mig själv i den plötsliga identitetskrisen som drabbat mig under veckoslutet. Vaknade klockan fem för att skriva av mig i dagboken i form av superflickig pms-filosofi som "var vill jag vara?", "var är jag hemma?" och "när är man kär?". Vännerna räddade mig. Pia hade ordnat Brunch med stort B. Vi satt i flera timmar och åt och åt och åt. Det var så obegripligt underbart att bara äta och prata och fisa med tjejer man känt så gott som alltid. Jag fick se en nyfödd flicka och insåg att det var kört nu - skulle aldrig klara av att göra abort längre. Körde runt nattliga Helsingfors och kramade ett par vänner på vägen. Pratade länge och väl med Mandy och vaknade fyra timmar senare för att flyga hemifrån, hem till Köpenhamn.
Jag tror jag vuxit en hel del på sistone. Veckoslutet triggade växtvärken. Tidigare har jag tagit allt som det kommer utan att ifrågasätta eller slösa energi på reflektion. Har varit stadigt positiv, social och nöjd. När jag fått perspektiv på Finland som hemland och vänskaper jag tagit för givet, är jag plötsligt helt upp och ner. Veckoslutet var en bra påminnelse om varför jag ville flytta. Det var också en plågsam påminnelse om allt man (tillfälligt(?)) lämnat bakom sig. Det har varit ett par intensiva månader och jag är ganska hormonhög på sömnbrist just nu. Vänner förblir vänner och även partypinglor får växtvärk.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti