Det här med universitet

Elva sidor akademisk analys om Danmarks minoritetsbeskyddelse (eller beskyddelse av minoriteter - den mest eleganta översättningen av "mindretalsbeskyttelse" min fantasi kunde skapa. Hoppas professorn har lika skit svenska som jag har danska) inlämnad i tid. Anders Fogh Rasmussens "samarbejdstal" analyserad källkritiskt utgående från den hermeneutiska cirkeln. Första förnedringen av att hålla en muntlig presentation upplevd. Jag skulle diskutera LOs(?) förhållande till SD. Klasskompisarna grinade åt min dåliga allmänbildning, tills jag bad dem att redogöra vad centern i Finland står för.

Jag behöver en "Dansk partipolitik för idioter" och en "Dansk historia för nybörjare"-kurs. Det tär på självförtroendet att framstå komplett paff i allt som för de lokala är så självklart. Det tär på energin att tro att professorn snackar om mat ("mäul") när han i verkligheten talar om att något är mycket ("määl"). Eller när läraren ger praktiska råd till föreläsningar och jag undrar varför hon snackar om förlossningar. Eller när någon konstaterar att "jag är säker på det om du är säker på det" och jag tror att personen säger "Singapore Singapore".

Det här med att börja på universitet är tungt. Jag har spenderat kring 40 timmar på en uppgift som garanterat inte blir godkänd. Jag läser och läser och har aldrig läst tillräckligt. Jag fokuserar på lektionerna men lär mig ingenting. Metodologi är kinesiska, jag vet ingenting om Danmarks politik och idéhistoria är, förlåt nu bara, tråkigt som fan. Jag har alltid ansett mig själv som relativt allmänbildad, engagerad, kompetent till den akademiska världen och helt göj på att uttrycka mig till tals och skrift. Här känner jag mig handikappad, missförstådd och helt kaput. Motiverad är jag fortfarande, mer än någonsin förut. Om tre(fyra) år vill jag stå med pappren i handen och skrika på flytande danska att "Jeg fucking gjorde det" (dock vore det nästan mer imponerande om jag fortfarande inte snackade danska och ändå hade pappren i handen).

Det är människorna på skolan som håller mig motiverad. Jag vet inte vilken planet statskunskapsungarna kommer från, men alla är otroligt intelligenta, motiverade och engagerade. Jag pluggar med ungdomspolitiker, freelance journalister, företagare och hippin som kommer att ändra världen. Studiekamraterna är genuint tacksamma för sin studieplats. De kan diskutera och spenderar sin fritid på att springa på debatter och seminarium om världsordningen och försvarspolitik. Jag har aldrig upplevt något liknande - hundratals skarpa ungdomar som tycker att det är coolt att vara engagerad. De sporrar mig till att hänga kvar och sitta på biblioteket tills midnatt.

Jag ångrar inte en sekund att jag inte beslöt mig för ett mellanår på Bali eller Soc&Kom. Förstå mig inte fel, Bali är skoj och på Soc&Kom hade jag säkert kommit ut med papper bättre än "nippa nappa godkänd". Men "The magic happens outside of your comfort zone", "what doesn't kill you makes you stronger" och alla andra carpe diem-citat får mig att tro att något gott följer av att testa sina gränser. Idag när alla deadlines var avklarade, cyklade jag över Dronning Louises bro och lyssnade på Beirut. Jag kände mig som världens starkaste flicka. "Du kanske inte blir godkänd, men åtminstone gjorde du ditt bästa" intalade jag mig själv och kände mig lättad och ganska så stolt.