En sommar

Sommaren var så fin. Jag flydde till Nagu var jag jobbade i ett litet café. Vi var ett gäng udda individer, mest Åbobor, som samlat sig i skärgården för en riktig sommar. Vi spenderade kvällarna på vår brygga och wake-boardade, vi hängde hos Paukkonen och Fanny och lyssnade på Tallest man on earth, vi satt på Najaden och på ett antal segelbåtar, snarvlade skit och tog det så lugnt det bara gick. 

En kväll tog vi båtarna till Sandö (Björkö? Aspö?) och vakade hela natten. Vi hade ett par fester hos oss och vakade hela natten. Vi hängde på Framnäs och vakade hela natten. Alla var konstant slitna och på matpausen sov man i bilen och hoppades att arbetsgivaren inte skulle märka. 

Jag cyklade till jobbet, yogade i solnedgången, grillade, läste, badade bastu och mådde bra. Jag fick vänner jag trodde jag skulle spendera min studietid i Åbo med. Den planen ändrades dock, och jag grät så mycket då jag sprang in i Alko för att krama Paukkonen, Kinu och resten av gänget farväl. 

Jag kämpade mig igenom inssin och körde en hel del till stan. Sommar i Helsingfors får oss att förlåta allt det onda vi går igenom på midvintern. Som alla tidigare somrar, hängde vi konstant i Koffin, åt brunch på Fafas, dansade på Ääniwalli och gjorde vårt bästa för att hinna på alla urbana festivaler och lopptorg. Flow var, som alltid, sommarens bästa veckoslut.

Det fanns något nytt i luften. Vi stannade oftare hemma, drack mindre och var lugnare. Kanske vi vuxit upp under vintern, för mitt i allt var det okej att inte vara över allt, hela tiden. Alkohol smakade sämre och sämre och det kändes okej att vara hemma före pilkkun. De flesta verkade se framemot hösten. Det var skönt att lämna Finland i en period då alla verkade röra sig vidare i livet.

Pia och jag ordnade begravning för vår kära lägenhet och alla vänner var där. Vi hade gråttävling och minnesstund, limbo och vals. Festen var oförglömlig. Kvällen innan jag for, satt jag och Pia i vårt tomma hem och delade på champagneflaskan vi fått i gåva. Vi pratade länge och väl. Jag insåg att jag inte hade något att rymma från. Jag hade inget brinnande behov att komma bort från mitt liv i Helsingfors. Men det doftade höst och livet hemma var för lätt och för bra - jag hade ett brinnande behov av att utmana mig själv och komma ifrån min bekväma bubbla.

En morgon kl.5 stod jag på järnvägsstationen och kramade en vän farväl. Det var så förfärligt hemskt att jag hädanefter struntade i konceptet farvälkramar och drog utomlands utan dessvärre dramatik. Jag vet att vännerna finns kvar och att nästa sommar kommer att bestå av prick samma komponenter.